Det väcks propåer om det orättvisa i att politiker i åratal kan leva på sin garantipension från riksdag, landsting eller kommun. Jag kan inte annat än hålla med. Givetvis sticker det i ögonen och särskilt när dessa "bidragspensionärer" startar egen firma som de kanaliserar in stora pengar i. De låter företaget debitera för tjänster man utför och bygger upp en privat pensionsfond för ålderns höst. Förresten inte ovanligt att det är tjänster som är knutna till dörrar som öppnats och kontakter som skapats genom det politiska uppdraget. Det finns mycket goda skäl att revidera systemet. Inte slopa det helt dock.
Det finns ett nödvändigt och lagstadgat "privilegium" förenat med politiska förtroendeuppdrag. Det ger rätt till tjänstledighet. Många (de flesta?) har således ett jobb att gå tillbaka till om det politiska uppdraget av olika skäl upphör. Detta är en förutsättning för att många goda krafter ska ta risken.
Det är en risk att ha svenska folket som arbetsgivare. Efter tredje söndagen i september vart fjärde år kan man stå utan jobb. Det kan komma oväntat och är lite som att vara tränare i ett topplag som hamnar i formsvacka. Därför är en tidsbegränsat garanterad ersättning rimlig för den som inte har jobb att falla tillbaka på.
Men politiker är inget frälse. De är AV folket FÖR folket! Arbetsförmedling, coacher, FAS 3 och ytterst försörjningsstöd är även för dem. Det var i ett annat samhälle som vissa varelser var "mer jämlika" än andra.
Fotnot: Exemplet Bengt Westerberg lyfte 28 000 kr/mån ett antal år efter att han lämnade riksdagen och från det att han blev pensionär 7 000 kr/mån i riksdagspension. Därutöver tjänade han långt över en miljon om året för diverse styrelseuppdrag bl a i Röda Korset, där han var det största individuella hjälpprojektet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar